Jag är så fucking lycklig så jag hoppar som en kängru :).
Jag håller på för fullt med körkortet, och är evigt tacksam för att mina pappa hjälper mig med både kortet och även köpt bil till mig, jag vet inte hur jag skall kunna tacka honom, jag har världens bästa päron i världen.
Och om en månad flyttar jag till en ny renoverad och fin tvåa i det lilla samhället Slöinge om jag är uppvuxen i, skrev på kontraktet idag, den är så fin så jag blev kär.
Hela mitt liv rullar på :D, helt awsome, för ett år sedan hade jag nada, nu har jag både en fin och stor lägenhet, bil, snart körkort, och vänner som är guld värda runt omkring mig, och snart förhoppningsvis jobb :D
Utan mina nära och kära, vad vore livet då? <3

Jag kan ärligt talat säga att jag hatar denna dagen, och veckorna framåt, för det är ett år sedan jag försökte göra mig fri. Jag har egentligen bara mig själv att skylla, att jag aldrig insåg att hela förhållandet var flippat och dödsdömt, och det skulle kräva ett brutet ben för att inse att han var sjuk i huvudet. Jag undrar om jag är den enda som inte ser när saker och ting i ett förhållande, om jag är den enda kvinnan som blundar?
Jag vet att jag inte gjorde något fel, jag vet att jag blundade och stannade kvar in i det sista på grund av känslor, för om jag någonsin skall va ärlig, så var han världens toppen kille 8 månader in i förhållandet, det var den personen jag hade hopp och tro om in i det sista, efter 8 månader in i förhållandet, och man hade flyttat upp så förvandlades han till en hänsynslös person, en psykopat kanske.
Minns ni att den 29 April 2012 att jag skrev att han hade åkt in på sjukhuset och däckat i badkaret och fått brännskador? Sanningen är den, att jag och han bråkade som bara den under 22-29 April, han var svartsjuk över mina småsyskon, och han hade gått bakom min rygg väldigt länge, han var dödligt svartsjuk, jag menar vi åkte ner 50 mil för att träffa min familj, och han tyckte att jag inte gav honom uppmärksamhet, liksom jag har 3 yngre syskon som är små som jag träffar enbart var tredje månad, knappt det, så jag gjorde slut, och jag gjorde verkligen slut för jag orkade inte med han och hans bekräftelse och behov av sjukligt mycket uppmärksamhet, han var till och med svartsjuk på en hund som jag passade.
Hur som helst så kunde han inte hantera att jag gjorde slut, så han söp i en hel vecka, och umgicks med vänner medans jag var i Falkenberg och han i Stockholm, det slutade i kaos, Söndagen en vecka senare ringer han mig kl 9.30 och säger att han svalt massa piller, och låter helt väck.
Jag minns att jag klickade honom och ringde 112 direkt, dom skickar honom med ambulans och får bryta in sig i lägenheten, och jag åker upp till Stockholm någon timme senare, och åker direkt till Sjukhuset. Jag minns mina känslor, dom var avtrubbade, det gick inte att gråta, det gick inte att le, det var bara kaos. För hur kan pressa någon till att vara tvungen att dela ett liv med en person och göra allt för den personen skall stanna kvar? Jag spenderade 2 månader på sjukhus och fanns där varje sekund, men jag har nog aldrig haft en sådan ångest över det som då.

Jag har kommit över honom och känslorna för honom för längesen, men jag har inte kommit över rädslan över att träffa en person som honom igen.

Och personer som säger att ''nej han är inte sån, jag kan inte tänka mig det, jag tror inte på dig'', ni har inte bott med honom, ni har inte vart hans flickvän, ni har inte kommit in på hans liv så nära, för våld i nära relationer, det syns inte, det hörs inte, allt mellan stängda väggar.