twiggystar

Jag må då säga att jag äntligen börjar hitta mig själv igen, jag börjar och kämpar för att må bra och ha förtroende för människor igen, men framför allt män/killar. Innan vågade jag inte ens vara i närheten av dom, om dom visade ett temperament/humör.
Nu vågar jag åtminstone vara närhet av en kille utan att vara livrädd för honom.
Jag har börjat prata och gå på massa möten, vilket lättnar på mitt hjärta och jag bearbetar allt varje dag, men det jobbigaste är när minnena förföljer mig. För hur går man vidare? Jag var liksom Women i chains?
Dock kan jag bara säga att jag vill spy utav smärta, jag tränar på varje dag, kämpar på med svett och tårar, men smärtan förändras inte, det blir bara värre, vakna på nätterna och gråter. Tänk att en dröm, som att bara sitta normalt på en vanlig stol, eller kunna krypa på knäna eller gå i ett par trappor, eller cykla, men framför allt köra cross, är totalt bortblåsta pga av en killes våld och aggerssioner. Ibland känns det lönlöst och bryter ihop. Men jag tror på karma, det du ger får du tillbaka......

Jag är så jävla glad att jag har min familj och mina vänner som stöttar mig som fan, vad hade jag gjort utan dom?
Dom finns där varje dag som natt <3.

Nej, nu blir det att försöka sova lite, om det går.